En lekmans klagosång

När man är ung är det lätt att bli influerad, antingen av vuxna i sin närhet eller av sina kamrater. Det är främst två personer jag kan beskylla för mitt intresse för idrott och framförallt fotboll. Ola, Anders och jag upptäckte tillsammans championship manager-spelen när vi gick i sexan. Ola hade redan ett favorilag, Anders lika så, själv brydde jag mig bara om hockey. Under influens av mina vänner styrdes jag bort från lag som Man Utd och Leeds för att istället söka mig till mer anonyma lag så som Newcastle, Tottenham och Liverpool. Ja Liverpool får räknas som anonymt med tanke på hur deras 90-tal såg ut. Som alltid när man spelar manager-spel så finns det de som är bättre och andra som är sämre, två spelare var outstanding. Alan Shearer och Teddy Sheringham. Båda var under den här tiden hemmahörande i just Magpies och Spurs. Naturligt blev jag därför lite mer intresserade för just dessa lag.

När högstadiet kom blev jag introducerad för spelandet på stryktips, det var dock inte som man skulle kunna tro min far som gjorde det, det var givetvis mina fotbollsintresserade vänner. Jag hade ända sedan sexan haft en litne kärlek till de svartvita från norr, i och med tippandets intåg fick jag dock upp ögonen för ett Pool på dekis.
Spelandet av managersimulatorer fortsatte, namn på spelare och bilder av arenor etsade sig fast i hjärnan. Det blev genast mycket roligare att varje helg följa fotbollen via tv. I takt med att jag blev mer och mer inbiten i spelandet växte intresset för den riktiga fotbollen. Pool utkristaliserade sig som mitt lag, bakom mig hade jag nu lämnat skator och hetsporrar.

Även idag spelar jag manager-spel i ganska stor utsträckning, huruvida mina vänner gör det vet jag inte riktigt. Vad jag dock vet är att fotbollen fortfarande binder oss samman, detta trots att 18 år har gått sedan jag blev inlurad i den här soppan. Så tack Anders och tack Ola för att ni öppnade upp mina ögon för en hel värld avglädje och frustration.