What now?
Det är dags för upplopp, och då inte som i kravaller och flygande stenar, det är dags för slutspurten i världens enda bästa liga. Efter en höst kantad av hyfsad framgång och starka resultat gick vi med vinden i ryggen in i den där tajta julperioden. Tyvärr fick vi se två starka insatser och noll poäng mot två av våra toppkonkurrenter vilket resulterade i arga supportrar med krökta ryggar.
Nu är dock den mörka vinterperioden snart över och ljuset vankas åter i tunnelns slut. Lokalkonkurrenten Everton och Arslena har båda på kort tid demolerats totalt. Vinden blåser åter stark i seglen och det har börjat viskas om chanser på titeln. Som den cyniker jag är tittar jag dock istället förskräckt neråt i tabellen och konstaterar att den jagande duon bara är tre respektive fem poäng efter oss. Visserligen har vi flera av topplagen kvar att möta på hemmaplan, lag som vi mycket väl kan slå, men vi har även lag som Fulham, Southampton, Norwich och Palace kvar, solklara miner i min värld. Det är mot dessa lag, de som backar hem och väntar ut oss som vi haft problem i år och även föregående säsonger.
Det är bara att för en sann pessimist som jag själv att ta en match i taget, försöka hålla förväntningarna nere och hoppas att vi kan bärga de poäng som krävs för att stanna topp fyra. Allt annat vore dumt i detta läge. Men djupt där inne, dolt under alla tvivel finns ändå den där satans strimman hopp, den som gör att varje poängtapp känns som en storförlust. För visst fan vill jag ändå hoppas och tro att vi kanske kanske kan sno åt oss guldet. Men det vore väl för bra för att vara sant...Sådan är den, supporterns förbannelse. Den som gör att vi lider oss genom säsong efter säsong.
